Efter att fr.o.m. kl. 12 på Torsdagen ha packat och delat upp kök, tält, mat
m.m. mellan oss så
var vi på väg på nattåget till Gällivare. Konduktören väckte oss vid 7:45 och
sedan var det
"bara" tre timmars bussresa kvar innan vi var framme vis startpunkten Ritsem.
För att hinna
med STF-båten över sjön till Änonjalme sameviste så blev vi tvungna att skippa
lunchen vi
hade tänkt oss på Ritsem fjällstation. Vi hade dock en del godis, yoghurt, chips,
läsk och frukt
med oss från tåget så det gick ingen nöd på oss. Bäst att äta upp allt sånt
så vi slipper bära på
den vikten också. Vädret var väldigt växlande med korta regnskurar blandat med
solsken.
I Änonjalme precis när vi stigit av båten träffade vi på en schweizare, Martin,
vars färdkamrat
hade ont i benet och inte kunde fortsätta utan åkte tillbaka med båten. De hade
då redan varit
ute på en veckas vandring mellan Abisko och Nikkaluokta och planen var att fortsätta
en
vecka i Sarek genom Rapadalen till Kvickjock. Men nu måste Martin alltså fortsätta
själv, så
han sökte färdsällskap eftersom han inte ville gå in ensam i Sarek (förståeligt).
Då vi hade
försäkrat oss om att han hade eget tält och mat för åtminstone 8 dagar så sa
vi att vi inte hade
nåt emot att han följde med oss. Och vi gav oss iväg!
Vi hade tyvärr inte haft tid att väga ryggsäckarna men nånstans mellan 20-25
kilo borde de ha
vägt från början. När vi vandrade från Änonjalme förbi Akkastugorna fick vi
stifta en första
bekantskap med myggen. En liten dos myggA på händer, panna och nacke räckte
dock bra för
att bli av med dem. Vi följde Claes Grundstens tips att följa padjelantaleden
och sen gina upp
mellan Sjnuftjutis och Akka. Men vi lyckade inte hitta stigskiljet, och blev
otåliga, och gick
rakt ut i videsnåren med sikte på berget Kisuris i fjärran. I videsnåren var
inte myggen nådiga,
där hjälpte ingen myggA. Då var det dags att ta fram specialvapnet, en mygghatt
alldeles nyss
inköpt på Naturkompaniet för 80 spänn, troligtvis det bästa köp jag gjort på
länge. Vi
lyckades sedan hitta tillbaka till stigen efter att ha gått igenom snåren på
skrå i ganska brant
terräng. Någonstans mitt mellan Akkas västtoppar och Sjnjuftjutis åt vi middag
vid ca 19-
tiden (kassler och potatismos). Sedan gick vi några kilometer till och tältade
nära Rakkasjåkkå
på mjuk ängsmark, där vi drack kvällste i solskenet som fortfarande fanns vid
22-23-tiden.
Dagens aha-upplevelse var att gasolköket vi (Jens och jag) hade med oss inte
alls verkade lika
bra som spritköket Olle och Stefan hade. Lite läskigt eftersom vi skulle klara
oss på det i 7 dar
till… Nåja, det ordnar sig nog. God natt!
Jens är mest morgonpigg och går upp vid 8:30 och försöker få igång oss andra.
Vi tar en
grötfrukost och river tältet och går iväg. Idag var det dags att testa de nyinköpta
vandringsstavarna. De visade sig vara mycket bra att ha, speciellt vid de ganska
svåra vaden
vi blev tvingade till. Apropå vad, så var det dags för vårt första vad över
Souttasjåkkå. Vi
enades alla om att det inte var någon idé att hitta ett ställe där vi kunde
gå över med kängorna
på, utan vi tog av oss invigde vadarskorna. Det var ett ganska besvärligt vad
med en bred
strömfåra med vatten ungefär upp till knäna. Jag lyckades halka till och blev
en kort stund
tvungen att gå på alla fyra för att återfå balansen. Vi klarade oss ändå över
jåkken utan att bli
allt för blöta och beslöt oss sen för att lyxa till det lite med schoritzo-korv,
ris och thaisås,
medan de delvis blöta kläderna torkade något. Supergott! (Vi var alla efteråt
ense om det var
det var den godaste maten på resan). Vid andra vadet den dagen blev vi varse
hur kallt vattnet
i en glaciärbäck kan bli, redan efter något steg så gjorde det så ont i fötterna
att man inte ville
fortsätta (eller bara springa över, vilket heller inte är någon lysande idé).
Tursamt nog så var
denna jåkk mycket smalare än den föregående och vi kom över utan missöden.
Vår plan var att slå läger någonstans nedanför Kantberget och sedan göra en
toppbestigning
på Kantberget. Men p.g.a. att vädret blev allt sämre och klockan lite för mycket
så frös den
turen inne. Vi slog läger väster om Gavelberget och åt sedan middag (spaghetti
och
köttfärssås) och gick sedan och lade oss eftersom det inte var något kul att
vara ute när regnet
nu började tillta. Dags att planera nästa dag istället! Jens och jag låg i tältet
och kollade på
kartan och läste "På fjälltur-Sarek" (Claes Grundsten) som jag tagit med mig.
Vad med
toppturer vi skulle kunna göra om vi fick tur med vädret! T.ex. Kantberget,
Svarta spetsen och
Spika. Vi enades om att ställa klockan på sju och kolla ut om det var bra vaäder
då. Med
tankarna på de stundande toppturerna somnade vi in i den kyliga natten…
Pip-pip. Pip-pip. Klockan väckte mig klockan sju. En snabb koll utanför visad
bara moln så
jag tänkte att det var lika bra att sova lite till. Vi gick sen upp och gjorde
frukost framåt 9-
tiden. Det var lite lätt regn men vi lyckades packa ihop utan att tält och ryggsäckar
blev blöta.
Vi gick iväg ca halv tolv och gick då över till andra sidan dalen mellan de
två sjöarna på 896
meters höjd. Vädret bestod mest av lätt regn, av den typ då man inte riktigt
vet om man ska ta
på sig regnkläder eller inte. Så det blev många stopp för att ta av och sätta
på regnkläder. Olle
fick testa sin nya poncho som var av en typ som skulle täcka både ryggsäck och
honom själv.
Den visade sig dock inte gå att få över hans välpackade ryggsäck. Då fick han
ett litet
vredesutbrott och när han dessutom lyckades slita upp en reva i ponchon så fräste
han att nåt
från fjällräven skulle han då aldrig köpa igen. Vi vadade över Smailajåkkå strax
norr om
Påisatjåkkå där den bredde ut sig i ett delta. Vid ca 3-tiden åt vi lunch (kalops
och potatismos)
efter det enkla vadet vid Påisajåkåtj. Gradvis så började vädret bli bättre
och snart kom även
solen fram. Under eftermiddagen fortsatte vi vandra utefter strandkanten vid
Smailajåkka.
Längre ned i dalen blev jåkken bredare och var här alldeles för strid och djup
för att vada men
de härliga sandstränderna såg inbjudande ut för bad. Dags för tvagning i det
kalla vattnet.
Efteråt kände man sig riktigt fräsch och vi passade på att byta underkläder
för första gången
på färden. Vandringen fortsatte sedan på kanten till det skummande vattnet fram
till
Mikkastugan. Vi passera bron över Smajlajåkkå och fortsatte följa bergskanten
åt öster.
Vegetationen blev mer och mer fuktig, med videsnår och blöta kärr, och myggen
hade helt
klart hittat tillbaka till oss. Jag tog på mig mygghatten och de andra följde
efter. Jens kunde
något plågsamt konstatera att han var den enda som inte hade myggnät med sig.
Eftersom Svarta spetsen (1820 m.ö.h) var en av de toppar vi gärna ville upp
på så försökte vi
hitta en tältplats i närheten av forsen Matujåkåtj. Först hoppade vi över forsen
på en ganska
knivig passage mellan två stenar , för att sedan inse att bästa tältplatserna
var på den sidan vi
kom ifrån. Då var det bara att hoppa tillbaka. Det gick i varje fall bra för
alla den gången med,
men stackars Martin hade tagit av sig skorna och vadat lite högre upp, så han
fick vada
tillbaka. Vi slog snabbt upp tältet i solsken och enades om att ett tillfälle
som detta inte fick gå
till spillo, en topptur skulle det bli ikväll. Efter att ha laddat med att äta
ett antal mackor och
tagit med oss åtskilligt med godis gick vi iväg, vid 19:30-tiden, alla utom
Olle, som hade ont i
knäna och stannade kvar i tältet.
Vi vandrade upp mellan Matuålke och Tjågnåris, först på ängsmark som ganska
snart byttes
till blockterräng. När vi passerade Matujåkåtj vände Stefan om, han ville inte
riskera sitt något
värkande knä. Vi var dock tre tappra kvar, jag, Jens och schweizaren Martin.
Vi fortsatte över
mestadels sten men använde också de snöfält som började dyka upp när vi kom
lite högre.
Klockan började bli 10 men solen lyste fortfarande starkt på himlen då vi kom
fram till den
sista branta stigningen på ca 200m. Det var mestadels lättvandrat men en del
lättare klättring
(inte så brant att man behövde rep) blev det när vi kom högre upp, och det gällde
att se upp
för lösa stenar. Klockan 22:20 nådde vi toppen och utsikten var makalös. Solen
lyste
fortfarande på Sarektjåkkås topp och på glaciären Makkajekna, några hundra meter
ned i
dalen. På alla sidor om toppen (förutom södra som vi gick upp på) var det branta
stup och vi
hade bara några tiotal kvadratmeter att röra oss på, detta var nog den häftigaste
toppen jag
varit uppe på. Det blev många bilder runt omkring, det var makalöst att se solen
som började
gå ned bakom topparna och himlen skiftade i gult och rött. Sedan kände vi att
vi måste börja
nedstigningen så vi kom ned för den brantaste biten innan det blev för mörkt.
Det var nästan
svårare att gå nedför än uppför, med en hel del lösa stenar. En bit ned så överraskades
vi när
solen plötsligt kom fram mellan topparna och det blev nästan dagsljus. Vi kunde
inte motstå
att ta lite fler bilder när solen vid tolv-tiden försvann bakom Sarektjåkkås
sydtopp. En verkligt
lyckad tur! Strax därefter började det regna, snacka om att vi hade tur med
vädret på toppen.
Tillbaka gick vi mestadels på snöfält och senare på ängsmark. Klockan ett kom
vi tillbaka till
tältet och mina tankar gick till Göran Kropp och Mount Everest när jag såg Jens
stappla in i
"base-camp". Så dramatiskt var det givetvis inte men vi var rejält trötta efter
toppturen och de
11-12 kilometer vi vandrat med packning innan. Dags att gå och lägga sig fast
fortfarande var
ljust. Jens och jag "lyxade" till med en burk försvarets leverpastej på några
mjukmackor och
digestive-kex. Sen var det dags att slumra in efter en lång dag…
Efter gårdagens "kvällspromenad" upp på svarta spetsen så tyckte vi att vi
var värda lite
sovmorgon. Dessutom var det riktigt grått väder så vi gick inte ut ur tältet
förrän klockan 12.
Efter en snabb frukost så rev vi tältet. Detta var första gången vi behövde
riva tältet i regn och
blåst. Sedan gick vi större delen av dagen i regnkläder. På eftermiddagen blev
vi tvungna att
vada den ganska strida Tjågnårisjåkåtj. Vi hade emelertid turen att se några
andra vandrare
som gick över precis före oss och de pekade från andra sidan forsen på bra ställen
där man
kunde gå över. Hela dagen hade vi sett solen skina över Rapadalen och därför
blev vi lite
sugna på att gå ditåt. Fram till nu hade vi inte riktigt bestämt hur vi skulle
fortsätta att gå, så vi
räknade snabbt igenom hur många dar vi hade kvar och enades till slutom att
fortsätta ner i
Rapadalen. Färden gick vidare genom träsk och videsnår och brant stigning upp
i
Snavvavagge. Vädret började nu bli bättre och vi slapp gå i regnkläder längre
vilket var skönt
för man blev ordentligt svettig ändå i den branta vandringen. Vid 20-tiden bestämde
vi oss för
att stanna och slå läger vid sjön Snavvajaure på 977 meters höjd. Det hade blivit
ganska bra
väder men ordentligt kallt. På med alla kläder! Vi åt bara en snabb middag bestående
av
nudlar med tillsats av en "varma-koppen" ost-soppa. Sedan gick vi snabbt in
i tältet för att
komma bort från kylan och blåsten.
Vi gick upp klockan åtta och såg att vi hade ganska bra väder så vi bestämde
oss för att
bestiga Låddpakte innan vi gick iväg. Utan större besvär besteg vi toppen i
en ganska
lättgången stenbrant. Utsikten från toppen var verkligen suverän, speciellt
ned mot Rapadalen
där vi faktiskt såg en älg som simmade i en av sjöarna nästan 1000m under oss.
Vi satt
däruppe i nästan en timme och bara beundrade utsikten. På vägen ner så började
vi att gå
samma väg som vi kommit upp men märkte ett stort snöfält. Eftersom det var mycket
lättare
att kanna ner för snöfältet än att gå i stenskravlet så fortsatte vi nedför
snön. Lite för långt…
Vi tänkte inte på att vi kom längre och längre in i en brant ravin som till
slut ledde fram till ett
stup. Valet var nu att antingen klättra upp flera hundra meter till den andra
vägen ner eller att
försöka ta oss ut på sidan av ravinen. Vi bestämde oss för att försöka med det
sistnämnda. Vi
tog oss försiktigt genom en liten fors och ut på vänster sida om stupet. Jens
tyckte att vi skulle
klättra ned på en ganska svår passage och använda repet vi hade med oss, men
Martin tyckte
det var lite väl riskabelt, hellre tyckte han att vi skulle gå tillbaka. Som
en kompromiss så
hittade vi en något mindre riskabel väg , men det var ändå en aning darrigt
i benen då vi måste
klättra ned för en klippvägg på ca 6-7 m. Vi kom i varje fall oskadda ut på
ett nytt snöfält, där
vi kunde ta oss ned genom att åka på fötterna. Sedan var det hyfsat enkel blockterräng
resten
av vägen. Men före oss så hade Olle, som inte valt vår "genväg", redan hunnit
tillbaka till
tältet och till och med hunnit bada medan vi höll på i branten.
Efter att ha badat (nåja åtminstone tvättat oss) i sjön, åt vi lunch (tonfisk,
ris och tomatsås)
och rev sen tältet och gav oss iväg, en aning sent på dagen. Vi kom inte iväg
förrän fyra på
eftermiddagen, men solen var ju uppe länge så det gjorde inte så mycket.
Nu var det dags för Rapadalen, och där var det inte roligt. Mygg, kärr, snåriga
vägar och
mycket kullvälta träd över stigen. Dessutom blev jag en aning panikslagen när
Stefan helt
plötsligt skrek till att jag tappade något ned i buskaget och jag kände efter
att kameraväskan
jag hade i bältet var tom. Fast vi visste nästan exakt var jag tappat kameran
så tog det flera
minuter att leta i den snåriga terrängen. Jag hittade den i varje fall till
slut och tackade min
lyckliga stjärna för att den inte ramlat ända ned i leran utan fastnat i ett
snår. Efter det
stoppade jag kameran långt ned i ryggsäcken.
Färden fortsatte genom mer lera, vatten och urskog och vi fick på flera ställen
vända tillbaka
och hitta en mindre blöt väg. De guidade turer i s.k. djungler jag varit med
på i Tobago och
Australien var ingenting mot urskogen i Rapadalen! Man skulle ha haft stövlar!
Den enda egentliga behållningen av Rapadalen så långt var att vi fick se en
älg stå och beta
bara tio meter från oss. Det gick som sagt inte fort fram, då man måste undvika
värsta leran
och slå sig fram i snåren men när vi hade passerat ett kärr så att alla var
mer eller mindre blöta
om fötterna beslöt vi oss för att försöka hitta en tältplats. Hur skulle vi
lyckas med det i denna
terräng? Vid 23-tiden hittade vi en tältplats, perfekt för tre tält alldeles
vid en liten fors. Det
syntes att det hade stått många tält där förut, vilket inte var så konstigt.
Det var den första
torra gräsplätt vi sett på väldigt länge. Vi slog snabbt upp tältet och kom
i säng strax före
klockan tolv.
Jens vaknade först av oss och gick ut ur tältet. Strax efter hörde vi "Jag skojar
inte, det står en
älg precis bredvid tältet". All blev förstås tvungna att titta ut, och mycket
riktigt stod en älg ca
15 m från våra tält. Älgen gick närmare, så att den som minst bara var några
meter från oss.
Häftigt!
Vi åt en tidigt frukost och kom iväg redan klockan 10. Sedan gick vi några kilometer
i samma
terräng som dan innan, snår och lera. När vi kom fram till nästa vad så hände
något som man
absolut inte vill råka ut för på en fjällvandring (och speciellt inte i Rapadalen).
Efter att ha
hoppat på några stenar över forsen så sträckte jag till ryggen så att jag senare
inte kunde böja
mig. Ryggskott i Rapadalen med 20-kilos packning! Det gjorde ju på intet sätt
Rapadalen
roligare än innan, men det var bara att pinna på. Det var ett rent helvete med
alla hinder,
speciellt alla träd som man blev tvungen att ducka under. Men det gick. Och
med ett ganska
högt tempo hann vi precis ned till båtbryggan i Nammatj. Båten gick 10:15 och
17:15 och vi
kom dit 17:05, gott om tid alltså. Vi hade klarat oss ur Rapadalen. Jaaa! Vid
båten var det
yttterligare ett gäng grabbar som väntade och de var eniga med oss om att det
skulle nog ta
mycket lång tid innan man funderade på att vandra i Rapadalen igen.
Från Nammatj tog vi alltså sameskjutsen över till Aktse för 200kr/skalle. I
Aktse så skiljdes vi
från Martin som skulle vidare mot Kvikkjock.
Väl framme vid Aktsestugorna så köpte vi godis och mellanöl. Ruskigt gott! Men
det bästa
var att vi unnade oss att köpa nyrökt röding och glödbröd från en same där.
Efter att ha ätit
upp fisken hade vi en liten diskussion om vi skulle hyra ett rum på Aktsestugorna,
men beslöt
oss för att gå vidare en liten bit på Kungsleden mot Svine. För att hitta en
tältplats blev vi
tvungna att gå upp till trädgränsen i ganska brant stigning. Vi lyckades till
slut hitta två olika
tältplatser där det gick att slå upp ett tält på varje. Jens och jag, som hade
det bättre tältet tog
den något blåsigare platsen lite högre upp. Det hade börjat blåsa en hel del
så det var inte helt
enkelt att slå upp tältet, speciellt som jag med min onda rygg inte kunde ge
Jens så mycket
hjälp. Det började regna mer och mer och för mig tog det nästan en halvtimme
att åla mig ur
regnkläderna, kängorna och sedan åla mig ned i sovsäcken, när regnet smattrade
hårt på tältet.
Vi kanske skulle ha tagit in på stugan ändå…
Jag vaknade till många gånger under natten av ett hårt smattrande mot tältet.
Och ilande
smärta varje gång jag skulle vända mig. Undrar hur det gick för Stefan och Olle.
Regnar det
in? Blåser de bort? De hade redan flera gånger när det regnade för mycket fått
vatten i ansiktet
och vid fotänden. Och de hade berättat att de en gång sovit med ett liggunderlag
över huvudet
för att slippa bli blöta.
I vilket fall, vid 8-tiden, så vaknade Jens och jag och bestämde oss för att
packa ihop vårt tält
först och sedan säga till Olle och Stefan. P.g.a att jag var halvinvalid så
tog det en aning
längre tid för oss denna morgon. Vi hade inte heller någon bäck vid vår tältplats
så denna
morgon hade vi bara det lilla vatten vi tagit med oss från Aktse. Det räckte
precis till att koka
lite choklad, som vi åt några mackor till. Sedan var det bara att fortsätta
Kungsleden mot
Svine. Som om det inte räckte med att jag hade grymt ont i ryggen så upptäckte
vi vid en rast
att den specialgjorda bäranordningen på min nya Norrönaryggsäck hade gått sönder.
En skruv
saknades, så det var bara att fixa ihop den provisoriskt med ett antal remmar.
Vägen till Svine
var väldigt lättgången (så fort man kom till minsta lilla blötmark så låg det
spänger utlagda)
men tillgången på vatten var dålig. En enda bäck hittade vi på hela vägen, där
vi stannade och
fick i oss lite att drick för första gången sen morgonen. Sedan gick vi direkt
ned till Svine och
kom direkt med en båt över till Sitojaure. Under båtfärden började det att regna
och när vi
kom iland så enades vi om att ge upp för vädrets makter och ta in på Sitojaurestugorna.
Det
var skönt att kunna komma in och kunna torka upp en del kläder. Men annars var
det mest
jobbigare att tex. diska. Det kändes som att det var enklare att gå ned till
en bäck och diska än
att behöva hämta vatten och hälla upp i olika kärl och diska inne.Dessutom var
det otroligt
varmt när vi väl skulle sova. De andra fick hjälpa till med lite stugsysslor
som att hugga ved
och hämta vatten, medan jag som priviligerad invalid kunde vila mig.
Kvällen ägnade vi mest åt att spela kort, och min rygg började bli bättre så
jag kunde till och
med sitta vid bordet! Förutom kortspelandet så ägnade vi oss mest till att äta
upp all mat vi
hade kvar, på några timmar lyckades vi få i oss makaroner och köttfärssås, sjömansbiff
(ingen
höjdare) och blåbärssoppa.
Vi begav oss iväg före klockan 11 mot Saltoluokta. Vi hade 20 km kvar att gå
på Kungsleden,
men det kändes redan som att vår färd var över för den här gången. Det blev
inte bättre av att
mulet, regnigt och dimma så man inte såg några toppar omkring sig. Man kom snabbt
in i
"koma-lunken" då man bara tittar var man sätter fötterna och tankarna flyger
iväg på annat,
vad man ska göra när man kommer hem m.m.
Efter 11 km vi i ett vindskydd och åt upp den sista frystorkade maten, "pasta
med skinka och
banan". Sedan var det bara transportsträcka de sista 9 kilometrarna. När vi
kom fram till
Saltoluokta enades vi om att det var skönt att sova inne och slippa regnet även
denna natt.
Saltoluokta var mera "tillbaka till civilisationen" och hade el, rinnande vatten
och riktiga
toaletter. Speciellt härligt var bastun med riktig dusch för första gången på
trippen. Sen lyxade
vi med öl och chips och beställde frukostbuffé, nu var vår resa definitivt över,
bara ca 18
timmars resa med buss/tåg kvar dan efter. Bland det sista vi gjorde vara att
väga
ryggsäckarna, som vi inte hunnit innan resan, nu utan all mat. Min vägde 19
kilo, Jens 17,
Olles 16 och Stefans 14 kilo. Vad hade jag i min ryggsäck som var så tungt?
Det måste
analyseras till nästa fjällvandring!
Sammanfattningsvis kan sägas att jag inte tror någon av oss tyckte det var en misslyckad tur även om vi inte gillade Rapadalen speciellt mycket. Vi hade ju haft en av de häftigaste bestigningarna (i varje fall jag varit med om) på Svarta Spetsen i midnattsol. Sånt är värt många onda ryggar och trasiga ryggsäckar (Både min ryggsäck och vandrarstav gick föresten att laga på garanti, så det är ingen fara skedd, bara att ge sig ut på nya äventyr...)
Jag har tyvärr ingen webbplats med tillräckligt utrymme att lägga upp alla bilder vi tog, om någon har tips på gratis eller billiga platser så maila mig gärna.